Det har hänt att bara tanken på att gå till skolan har gjort mig illamående. Oftast känns det som värst innan en stor tenta eller redovisning, jag får ångest och känner mig sämst av alla på kursen. Det värsta är att alla andra verkar ha allting under kontroll, det känns som om det bara är jag som är onormal. Men så är det inte, det finns många studenter som har svårt att klara av sina studier.

Jenny är en av de studenter som har haft problem. Efter en stressig och jobbig sommar började hon på en ny kurs på Malmö Högskola och redan från början kändes det obehagligt och hon började få panikångest.

"Det kändes som om folk tittade konstigt på mig, jag blev illamående, började svettas och fick hjärtklappningar" säger hon.

Efter ett tag gick hon till en kurator (skolpsykolog) och sedan hon träffat en läkare blev hon sjukskriven och började ta antidepressiva medel. De första två veckorna gjorde medicinen att hon mådde ännu värre men efter ett tag började hon känna sig avtrubbad, "neutral" som hon kallar det själv.

Jenny har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att hon mår dåligt men hon medger att hon alltid känt sig utanför i skolan. Nu har hon efter fyra månader slutat med medicinen, mycket på grund av att den kostar så mycket. Även Jenny trodde att hon var ensam om att må dåligt och hon tycker även att det är svårt att veta vart hon kan vända sig för att få hjälp.

Det är antagligen bara en del av de som behöver hjälp som verkligen får det och många studenter tycker det är pinsamt att gå till kurator. Stress och dåligt självförtroende gör att det blir svårt att koncentrera sig och kraven från CSN (Centrala studiestödsnämden) gör inte situationen lättare. Men faktum är att det är bättre att prata med någon om problemen och det finns faktiskt hjälp att få.

Charlotte Holmén, som är kurator på Malmö Högskola, berättar att hon under en termin har 250-300 besök fördelat på ca. 90 studenter. Många studenter som kommer till Charlotte har haft problem länge och vet precis som Jenny inte var de kan få hjälp. Anledningen till att dessa studenter inte klarar av sina studier kan vara att de aldrig har passat in i skolan, antingen har de varit mobbade eller känt sig utanför.

Beroende på hur dåligt personen mår finns det olika alternativ till behandling. I de flesta fall kan det hjälpa med ett eller ett par besök hos kurator för att personen ska känna sig bättre men ibland krävs en längre period av terapi. I vissa fall kan det även som i Jennys fall bli aktuellt med medicinering och sjukskrivning men det är inget Charlotte rekommenderar.

Charlotte Holmén tror att omstruktureringarna på Malmö Högskola och bristerna i dess organisation kan bidra till att personer som redan är sköra invärtes har svårt för att passa in. Dessa personer behöver en mera strukturerad undervisning. Det finns även de som har svårt för att arbeta i grupp och som skulle må bättre av att söka sig till en mer traditionell utbildning.

Slutsatsen man kan dra av det ökande antalet studenter som mår dåligt är att det på Malmö Högskola finns behov för fler kuratorer och andra personer som kan ge stöd och råd. Det faktum att Charlotte Holmén för närvarande har en väntetid på två veckor understöder detta. Det krävs även ökad information om den hjälp som finns att få så att studenterna kan söka hjälp i tid innan de får problem med CSN. Ökad information kan även få sådana som är i Jennys situation att inse att de faktiskt inte är ensamma.